Det luktar så gott! Jag går långsamt rakt igenom pipröken som omsluter morfar där han sitter och läser tidningen i farstun, ut i trädgården förbi det stora vedberget han byggt och rakt ut i skogen. Jag sneddar till den gamla landsvägen av asfaltgrus, strosar långsamt längs med den ner mot sjön som ligger alldeles nära. Jag stannar upp, min blick har fastnat på något som liknar en orm framför mig. Det är ju... ett ormskinn! Precis här har en orm nyligen stannat till och klätt om. Undrar om jag vågar röra det...
Jag kan här och nu idag, känna doften av granskogen som genomlyst av solen sveper vidare över vägrenen genom damm och vilda blommor, och blandar sig med en lätt vindpust från sjön. Jag hör det svaga suset från lövträden på andra sidan vägen. Jag har ännu inte fyllt tio och allt når mina sinnen där och då men intrycken är nästan lika starka här och nu.
Jag rundar det lilla låga, slitna broräcket och hoppar ner på stenhällarna som sträcker sig rakt ut i sjön. Alldeles vid vattenbrynet upptäcker jag en, nej två kräftor! Så nära att jag kunde tagit en av dem med mina händer om jag bara vågat. Men varför skulle jag, vad skulle den uppe över ytan att göra? Spännande att bara sitta där på huk och titta på dem tills en stor blå slända landar mitt i luften och stjäl min uppmärksamhet. Aldrig sett något liknande! När den försvunnit sparkar jag av skorna och kliver ut i vattnet upp till smalbenen, som är väldigt smala ty jag är ju ännu ganska liten. Min blick letar sig över sjön, den oändligt stora, upp mot himmelen, den eviga och ner på mina fötter- var är kräftorna...? Inte där. Ingen annan människa finns heller i närheten. Inga bilar kör förbi. Inte heller kommer någon cyklande. Jag är helt ensam med hela världen och det är fantastiskt. Borta i huset kokas det säkert kaffe och pratas, det lagas mat och rökes pipa. Det ordnas och donas, i lugnt tempo.
När jag är tillbaka och springer mina rundor runt huset kommer mormor ut och säger till mig att jag inte ska springa på de nykrattade grusgångarna. Hon gör det på sitt bestämda sätt med den där lite kluckande värmen i rösten. Så klart! Jag hoppar över grusgångarna istället! Kors och tvärs runt huset. Det finns så mycket spännande saker att titta på inne i huset. Nästan överallt! Morfars enormt stora skrivbord som upptar hela hallen och har så många saker att se och känna på. Jag dröjer mig alltid kvar lite extra vid den vita isbjörnen i porslin som står framåtlutad över en grönvit isvak. I lilla rummet intill där det stora vägguret i mörkt trä hänger och slänger sin guldiga pendel i ett passande långsamt gemak, står en liten bokhylla med några foton på. På ett av dem är det min äldre kusin tillsammans med en farbror på tv som heter Hyland. Hon har varit och sjungit hos honom. Det var nog roligt.
Jag får följa med morfar ut. Det är roligt! Alltid något spännande. Idag går vi rakt över trädgården till uthuset som har så många dörrar. Jag kan inte hålla rätt på alla men den längst bort till höger går till utedasset. Där inne finns en gul träbänk med tre hål bredvid varandra varav det närmast den inre väggen är lite mindre och passar bra till min rumpa som ju naturligt också är ganska liten för att passa till smalbenen. Det känns tryggt att veta att jag aldrig behöver sätta mig på något av de andra två stora hålen för då kunde jag sannerligen fallit i, rakt ner i detta hål som man liksom inte kan låta bli att titta ner i lite då och då. Hemska tanke! Ibland sitter vi två eller tre därinne och ibland sitter jag själv. Men då sitter jag inte länge. Nu öppnar morfar en av de andra dörrarna och kliver in. På väggen till höger hänger tre yxor i olika storlekar. Han lyfter ner den största, lägger den över sin axel och säger att nu får jag välja en. Jag tar den minsta. Så går vi ut och han stänger den tunga svarta dörren. Jag försöker memorera vilken det är i nummerordning från höger så att jag ska hitta dit när vi ska hänga tillbaka yxorna. Vi går mot den röda grinden som leder ut från tomten alldeles vid skogsbrynet. Där hugger vi ved i timmar, tror jag. Morfar berättar hela tiden små historier om skurkar som heter Skitstöveln och Raskenstam. Det är inga farliga skurkar, inte som de jag läser om i mina serietidningar hemma, nej de här är lite mer konstiga skurkar. Men skurkar är de i alla fall. Morfar tycker om att prata, berätta och hitta på roliga ord. Han kallar mig för Jippa Jinsen. Det är roligt! Vi skrattar och hugger. Mamma hittar också på ord. Hon kallar mig för Knippeldiskus. Var får de alla roliga ord ifrån, mamma och morfar!
Inne i huset umgås mamma och mormor. De har så mycket att prata om! Ibland när vi sitter vid matbordet och äter börjar mormor plötsligt prata på ett annat språk. Det är tyska för hon föddes i Tyskland men kom hit för att morfar åkte ner dit och gifte sig med henne och sen flyttade de hit. Till Småland. Jag förstår att de byter språk för att jag inte ska förstå vad de pratar om och det gör inget alls. Jag är enda barnet vid bordet men jag har så mycket annat att fundera över och titta på så de kan gott få prata för sig själva en stund. Bakom mamma ser jag den stora spaken med träknopp vid vasken. Den kan man undra över. Hemma skruvar jag på en kran så rinner det vatten ut i vasken. Här sitter en spak större och kraftigare än växelspakarna borta i skrotbilarna. Jag använder båda armarna och drar fram och tillbaka med all min kraft flera gånger men hinner knappt fånga upp något i mitt glas eftersom det slutar rinna direkt. Här krävs teknik och styrka som jag ännu inte besitter.
Vi får ägg varje dag och ibland får jag gå ut och hämta dem innanför en av alla dörrarna i uthuset, en dörr ganska långt åt vänster. Där inne öppnar jag små luckor och innanför ligger det små fina bruna ägg. En stund senare är de ganska löskokta och gulan rinner. Det går inte! Mamma får hjälpa mig. Vitan är god! En dag står mormor framför sitt skrivbord, som också är i mörkt trä men inte lika stort som morfars då det bara fyller upp ett hörn i vardagsrummet. Hon säger ordet ' aderton'. Där och då förstår jag att hon är jättegammal. Hon kommer från en annan tid! Så säger ingen människa i den vanliga världen hemma i stan i Skåne. Ingen skulle ens förstå vad det betyder! - Ursäkta, min gamla dam men vad är det ni pratar om? Skulle de säga. Men jag har just räknat ut det, själv! Det kan bara betyda arton och är alltså en siffra, så enkelt. Den branta trappan i hallen leder upp till andra våningen. Där finns tre rum. Jag rundar trappräcket till höger och går in i mittenrummet som är mormors. Där finns två saker att titta på varje gång jag går in dit. Det första är ett apelsinträd. Det är otroligt, hur kan det växa apelsiner i en vanlig blomkruka? Måste vara den enda i världen. De går till och med att äta men de är inte så goda, säger mormor. Sen är det den andra saken. Jag är inte helt säker på att jag får lyfta på locket och titta i den fina lilla blåa porslinsskålen som står på mormors sekretär. Troligtvis får jag nog i alla fall inte göra det när som och säkerligen inte hur många gånger som helst. Bäst att göra det när jag är där uppe själv och de vuxna är därnere. Jag lyfter på locket och ser det lilla ögat av porslin. Jag vill ta upp det men ändå inte så det gör jag aldrig. Ögat har tillhört min moster som jag aldrig fick träffa. Hon fick tumörer i huvudet och dog när hon var fem. Det finns ett foto på henne. Jag tycker det är synd om henne. Hon ser snäll ut, och fin, i fina kläder, tänker jag när jag kan slita blicken från den stora vita lappen hon har för sitt ena öga. Mamma var tio när hon förlorade sin lillasyster. Utanför fönstret mot balkongen över verandan som vetter ut mot vägen på framsidan hör jag det bekanta ljudet av tågsirenen borta i skogen. Jag springer ner för att hinna ut och se den orange-gula rälsbussen passera vägen uppe vid Franzons affär. Det är bråttom nu och det är över på ett ögonblick men jag hinner.
Jag går sakta upp mot järnvägen, längs den höga häcken på vänster sida, snett mitt emot affären. Jag kan gå mitt i vägen om jag vill. Här går allting i ett lugnt tempo. Det kommer en och annan bil då och då men ingen kommer farande som ett jehu. Vad som än görs eller sker här så får det göra det i en fart som passar ihop med hur träden växer. Det är så självklart. Det snabbaste jag någonsin ser röra sig i skogen är morbror Nisse. Han motionerar. Det går ju nästan lite fort! Jag stannar vid spåren. Här framträder andra dofter när levande skog får blanda sig med doften från träet i gamla, solvarma sliprar. Här hör jag flest syrsor. Intill det tickande grönmålade plåtskåpet som nog hör ihop med järnvägsbommarna verkar de flesta syrsor hålla till som om de också vill höra ihop med skåpet. Jag går på spåret, balanserar en bra bit bort längs banan. Det finns ingen som helst risk att jag skulle missa att höra ett tåg bakom mig. Jag viker av längs med en stig som följer sjön och leder fram till en öppen plats. Här står skrotiga bilar och lastbilar utan dörrar eller motorhuvar huller om buller. Jag ser inga människor så jag traskar runt och provkör flera stycken. Sköna säten, bra rattar och fina spakar har de och fort går de! Snabbare än morbror Nisse allihop! Det är mest gamla SAAB. Runda, bulliga bilar med smala askkoppar som man kan ta loss! Jag tar med mig ett par stycken. Bra att ha! Fina är de också, gjorda av plåt och lackerade i samma färg som bilen de kommer ifrån. Fina saker kan jag ha i dem när jag kommer hem, behöver bara pilla ut fimparna. Mormor och morfar har ingen bil. De har tåg och cyklar. En dag håller mormor och morfar på med att fixa med cyklar vid vägkanten. Stora gammeldags cyklar med tjocka däck. Det är mest mormor som fixar för det är hon som har det rätta handlaget för sådant. Hon kan laga det mesta! Det kan nog faktiskt inte morfar, tror jag! Hon sänker sadel och styre på sin damcykel, pumpar däck och smörjer, sen får jag prova lite försiktigt och det går efter en liten stund tillräckligt bra för att jag ska få följa med morfar. Bak på sin cykel har han spänt fast en låda och i den sitter det en tupp som ska följa med på färden. Vi vinkar farväl till mormor och ger oss av. Vi passerar den lilla bron med det låga broräcket och fortsätter österut längs med sjön. Jag har aldrig cyklat här så jag ser, hör och upptäcker saker hela tiden. När jag inte lyssnar på morfar. Det gör jag ganska mycket för allt han säger är intressant och spännande. Borta i högersvängen in på grusvägen strax efter byn berättar han för mig hur stark en myra egentligen är! Hur mycket den kan bära i förhållande till sin egen kroppsvikt! Något vi människor aldrig kommer i närheten av! Jag trampar på i tankar och så småningom kommer vi fram till en gård och här ska vi stanna. Tuppen ska kliva av. Den har varit märkligt tyst i stort sett hela vägen. Kanske är den van att åka cykel, kanske är den ute på rutinuppdrag. Jag vet inte. Jag får goda mackor och saft och morfar får kaffe och något starkt i ett litet glas. De är glada och pratar vidare en stund medan jag får strosa runt lite. Morfar tar farväl och vi cyklar vidare. Det blir en lång dagsfärd. Jag vill minnas det som att vi gav oss av i tidig otta och kom hem om aftonen strax före solnedgång. Troligtvis tog vår resa runt jorden inte alls så lång tid. Då vi närmar oss en liten by och rullar neråt i en vänstersväng känner jag plötsligt igen ett hus, fast ändå inte...Jo! Det är ju....det är ju stationshuset fast från andra hållet! Vi närmar oss de uppfällda bommarna och rullar över spåren. Jag är mållös. Tittar på morfar som ler nöjt, vi rullar den sista biten och är strax hemma. Framme vid grinden hoppar jag av cykeln men stannar där. Tittar upp mot järnvägen, vänder mig helt om och tittar längs med vägen bortåt sjön. Vi cyklade åt det hållet...vänder mig tillbaka igen....och kom tillbaka därifrån! Sjön, den är ju oändlig, tar aldrig slut! Utom vid bryggan uppåt järnvägshållet. Jag kan inte se det på annat sätt än att morfar och jag har cyklat jorden runt. Hela vägen runt. Hisnande känsla.
Många gånger har jag stått där och pillat med fingrarna i stålstängslets rutnät och tittat på dem, lyssnat på deras småkacklande och känt doften som höns tydligen alltid har omkring sig. Studerat trappan de använder för att ta sig in och ut, funderat över mysteriet att de varje dag går upp för en trappa, in i en liten låda för att lägga ett ägg! Som vi sen äter upp! Jag hör mamma och mormor prata om att " idag ska vi ha höna.." och ser mormor ta på sig stövlarna och gå ut i trädgården bort mot hönsgården. Nu vet jag inte riktigt för jag får ju inte vara med och jag tror inte mamma eller morfar berättar ordagrant, nej jag funderar nog ut det själv: Den hönan vi har på middagsbordet kan bara vara en av hönorna därute som jag stått och pratat med, kanske nu i morse! Den har inget huvud och det kan nog inte va någon annan än mormor som huggit av det! Det är ju jättehemskt men min mormor är snäll! Undrar om det kan vara mellanyxan hon har använt... Konstigt nog är det ändå inte såå hemskt, kanske för att jag sett och hört henne sköta om och prata snällt till hönsen, hört henne vara glad för äggen! Det....det är bara så det är, ja så är det. Här på landet, i den lilla byn som ingen jag känner hemma i stan har en aning om, kanske inga andra människor i världen heller känner till den, byn med det fina huset med min mormor och morfar i vid skogen och sjön, i Småland. Det är en stor rikedom att sitta i klassrummet i skolan en vanlig dag och plötsligt komma på att det finns en plats i världen som ingen annan känner till. Som är min.
Jag håller på att lära mig öppna grinden fast jag klättrar egentligen hellre över den. Den har en lång hasp av järn som är väldigt svår att få av men morfar gör det hur lätt som helst. Nej, jag klättrar istället. Den är inte så hög men väldigt bred och gjord av trä. Morfar stänger grinden efter sig. Jag springer lite före på den smala slingriga skogsstigen. Det är bra att ha stövlar för här finns det ormar! Vi är på väg till spången! Tänk det fanns en tid när jag inte visste vad en spång var för något! Då gick morfar före tills vi kom fram till den lilla bron av trä som han hade byggt över bäcken för länge sedan. Den hade bara räcke på en sida så först trodde jag att jag kanske skulle ramla i. Det gjorde jag inte. Nu står vi här på spången långt inne i skogen igen morfar och jag och lyssnar på det stilla porlandet.
Det har blivit dags att resa hem. Mamma och mormor är på verandan på framsidan. Jag hjälper morfar plocka undan lite saker i trädgården när han säger:
-Kom nu så ska vi gå och slå en sjua!
Det låter spännande! ...en sjua......? ..vi skulle ju åka hem nu.... Jag följer med honom runt hörnet efter utedasset till baksidan vid gödselstacken. Där stannar morfar, ställer sig lite brett med benen och knäpper upp byxorna. Jag iakttar honom noga och gör likadant. Där står vi nu tillsammans, tittar mot trädtopparna och slår en sjua. Denna kunskap har jag kanske inte mycket nytta av i stan men, vad gör det. Jag ska ju åka hit igen! Mormor följer med till tåget för att vinka av oss. Vi är i god tid till rälsbussen. Jag vrider den gula stolpen på perrongen så att stoppskylten vänder sig mot spåret åt det håll tåget ska komma ifrån. Den kärvar och gnisslar lite, mormor kanske kan smörja den! Tutan ljuder borta i skogen och strax dyker rälsbussen upp bland träden. Den bromsar in alldeles intill oss, det pyser till och dörren öppnas. Med ett dovt och rytmiskt mullrande går dieselmotorn på tomgång medan vi kramar mormor, sedan kliver vi ombord och sätter oss i de mjuka mörkt sammetsröda sätena, jag vid fönstret. Vi vinkar när rälsbussen varvar upp och rullar iväg första biten längs sjön där jag brukar balansera och strax är vi långt inne i den djupa skogen på väg mot Växjö. En svag doft av diesel dröjer sig i vagnen, det luktar gott!