Sten och jag gick inte i samma klass. Vi blev bästa kompisar för att vi upptäckte varandra klättrande på allt som gick att klättra på där vi bodde,  på samma gård i ett nybyggt ytterområde i Helsingborg. Det innefattade såväl klätterställningen med tre blålackerade stålräcken i olika höjd likväl som baksidan på trevåningshusen med betongprofil men, det får bli en annan historia.  

Sten och jag på taket

Del 1.

Inlåsta under bar himmel

En dag, det är en söndag i april alldeles i början av det nya årtiondet som heter sjuttiotalet, kommer min bäste kompis Sten och jag gående på N. Storgatan i Helsingborg. Vi går fort, det brukar vi göra, som om vi är på väg till något och har en tid att passa. Det har vi inte alls. Åtminstone inte denna söndagseftermiddag. Vi kommer fram till EPA:s bakre ingång som ligger på den gatan.

   -Kom! Vi sticker in på EPA, kollar om de har ollonskott!

De ligger i små röda plastpatroner och är vassare än knallpulver. Den stora porten intill är också öppen och den är till för bilar att köra upp till parkeringen på taket.

- Vi går den vägen istället!

Vi springer upp för den lilla backen men istället för att gå direkt in genom den enda dörren där uppe och ta hissen ner i varuhuset, går vi omkring på taket en stund. Det är inte så högt, man ser inte så långt men ändå, fin utsikt! När vi tittat runt på alla sidor bestämmer vi oss för att gå ner i varuhuset men när vi kommer fram till dörren är den låst! Men….? Vi läser en skylt och inser att varuhuset redan har stängt för dagen. Det tar nu bara lite för lång tid innan det går upp för någon av oss att det där ljudet nere från gatan som nyss satte igång, troligen kommer ifrån porten! Vi springer allt vi kan neråt men porten slår igen framför våra fötter. Där finns det också en skylt att läsa " Porten stänges 30 minuter efter affärstid. "

   -Vi har blivit inlåsta! Vad gör vi nu?

I nästa ögonblick har vi en tyst överenskommelse om att det här blir ett äventyr! Med flera andra hus intill på ena sidan och med lyktstolpar, stuprör eller annat som säkerligen finns är det ingen tvekan hos någon av oss om att vi kommer att ta oss ner. Sten och jag går inte i samma klass. Vi bor på samma gård på Rökullagatan på det ganska nybyggda Drottninghög. Vi blev kompisar när vi upptäckte varandra klättrande på allt som gick att klättra på. Det innefattar såväl att svinga sig vilt runt de blålackerade stålstängerna i tre olika höjder som är avsedda för lek, som klättring utanpå husen vi bor i men det är en annan historia. Vi kommer i alla fall utan problem att ta oss ner. Ja, ner kommer man ju alltid som det heter. Vi vet bara ännu inte på vilket magnifikt sätt det ska ske! Vi sätter fart åt vars ett håll på taket och söker med stor iver efter en väg att komma ner, båda med samma önskan om att fortast hitta den bästa vägen som samtidigt inte är för enkel. Helst ska den gå via ett annat tak först! Efter en stund som börjar kännas lång, har vi korsat varandras väg flera gånger och farten har sjunkit. Vi möts igen och stannar upp utanför dörren till varuhuset, rycker förgäves i den och bankar hårt men inget händer, det är tyst.

   -Det måste finnas en väg ner!

Jag går en runda igen, kollar samma platser ännu en gång fast nu i ett långsamt tempo…..

-Det ska bara gå….nånstans!

Jag tvingas till sist inse att jag noga granskat varje hörn flera gånger och inte hittat en enda möjlig väg ner som inte är direkt livsfarlig. Vi förstår nu att trots att vi befinner oss under bar himmel så är vi inlåsta! Vi vet inte riktigt vad vi ska ta oss till. Jag får en impuls och sträcker mig ut mot Kullagatan och ropar:

   -Hallå! Vi sitter fast här! Vi kan inte komma ner! Kan ni hjälpa oss!!!

Det är inte särskilt mycket folk på Kullagatan en söndag efter halv fyra men en del flanörer rör sig i lugn och ro. Några av dem tycks se sig omkring för att hitta var ropen kommer ifrån. Jag ropar igen:

   -Hjälp, vi sitter fast!!

Någon på gatan vänder huvudet uppåt och får syn på mig!

   -Hej! Vi kan inte komma ner härifrån! Kan ni hjäl…..pa oss……

Personen på gatan vinkar uppåt med ett litet leende och flanerar vidare. Det kommer fler!

   -Hjälp, vi kan inte komma ner! DET ÄR SANT! Kan ni hjälpa oss!!??

Återigen tittar någon uppåt och vinkar men de flesta bryr sig inte. Halvvägs ner i nerfarten, på höger sida hittar vi ett ställe där det går att ta sig över för att sedan komma ner på det lilla tak som ligger lägst ut mot Kullagatan. Det är löjligt, vi är ju nästan nere! Men, inte ett enda stuprör eller annat finns att tillgå för att hjälpa två pojkar att rädda sig själva och komma ner på gatan. Det är tillräckligt högt för att bryta benen eller värre så att hoppa, nej det går inte. Det har blivit färre människor på gatan men en och annan går ännu förbi därnere. Sten har börjat frysa och sätter sig invid väggen. Han är ledsen. Det är jag med. Jag lägger mig ut över kanten och ropar igen fast nu är det på allvar! Några tittar upp men ingen säger något förrän en man stannar upp och pratar lite med oss. Han frågar vad vi gör där uppe, säger inte mer utan går vidare och försvinner bort. Jag sätter mig hos Sten. Nu är det riktigt illa. Jag tittar upp mot himmelen och där är månen. Jag kommer på att det är människor där uppe. Apollo 13. Här sitter vi på ett litet tak så nära marken men kan inte komma ner. Tänk på de som är ända uppe på månen!

   -Du Sten, Tänk så långt de har ner till marken!

   -Ja, där skulle inte jag vilja va! Men jag vill inte va här heller!

Vi sitter nära varandra med ryggen mot tegelväggen och med sikt neråt Kolmätaregränden. Jag får se två personer komma gående långsamt, tittar de inte upp mot oss!? De är klädda i uniformer och har sina händer karakteristiskt på ryggen. De stannar precis nedanför oss och jag lutar mig ut över kanten och förklarar för de två poliserna vad som hänt. De lyssnar, nickar och hummar och vänder sedan på sina klackar och försvinner tillbaka neråt gränden där de kom ifrån.

   -Vi kommer att få hjälp! Nu vet de att vi sitter fast! Någon kommer och öppnar snart!

Vi försöker bli lite glada igen men, ingenting händer. Inte ens på en väldigt lång stund. Eller ens väldigt, väldigt lång stund! Poliserna sa ju inte vad de skulle göra men inte kan de lämna oss här! De såg ju att EPA hade stängt! Jag börjar också frysa. Det går mot söndagskväll när tystnaden på Kullagatan bryts av ett annorlunda motorljud. Ljudet kommer från Konsul Ohlssons plats och vi lutar oss försiktigt ut för att kunna se vad som händer åt det hållet. Där kommer " Snorkeln". Brandkårens största bil! Den har en jättestor lift med korg. Det är för att de ska kunna hämta ner människor vid brän…..HÄMTA NER MÄNNISKOR!

   -Sten! Snorkeln kommer för att hämta ner oss!

Vi hänger oss ut över kanten, tittar på " Snorkeln" och håller andan. Den stora brandbilen har lite svårt att komma in på Kullagatan, det går långsamt. När den backat in så nära som möjligt måste den med precision göra ett lyft först över ett tak mitt emot för att sedan kunna svänga runt och sätta ner korgen framför våra fötter. En brandman öppnar grinden och ber oss vänligt stiga ombord. Varje återstående söndagsflanör har nu samlats nedanför och följer utvecklingen med intresse. Vår resa ner blir en resa uppåt, vi lyfts mot skyarna!! Vi är hjältarna som just räddat staden från undergång! Med vars en hand på räcket tittar vi kort på varandra, sedan ut över taken. Under några ögonblick har vi världens samlade fotoblixtar riktade mot oss! När brandmannen styrt korgen samma väg tillbaka över det andra taket sätter han mjukt ner den bland folket på Kullagatan, öppnar grinden och ber oss kliva av. Det gör vi rakt i armarna på de två poliserna. Snopet slut på ett segertåg men spännande ändå! Nu ska vi nämligen följa med till polisstationen som vid denna tid ligger i Rådhuset. Där ska det skrivas rapport. Vi får uppge namn och adress och blir inskrivna i skrivmaskin. Sedan blir vi förhörda.

   -Vad hade ni på taket att göra?

Vi måste tömma våra fickor och lägga upp allting på polisens bord. En sten. En havsslipad glasbit. Ett par kronor och en del ören. En s- formad nyckel som passar till pappershandduksskåpen på offentliga toaletter. En liten fällkniv samt lite andra bra att ha- grejor som några gem och möjligtvis en skruv eller två. Allt detta sammantaget räcker inte för fängelsedom, vi blir släppta och försatta på fri fot.

I Helsingborgs Dagblad läser jag dagen efter om två pojkar som skulle gå på varuhuset för att köpa " smällare" men som blev inlåsta på taket och måste lyftas ner av brandkår. Senare har jag undrat över hur långt bort varuhuschefen eller eventuellt annan nyckelbetrodd person befann sig. Tydligen tillräckligt långt bort för att bjuda två tioåriga pojkar på ett oförglömligt äventyr.

Latest comments

18.10 | 06:49

World's greatest guitarist! If you ask me :) I love Little Erland and the Bamaloos

Share this page