De betyder så mycket.  Man kan gladeligen också bara tramsa bort dem.

Ord kan sägas utan ord.

Orden är lekfulla, eller oerhört allvarliga. Om vartannat. De tål att vändas och vridas på. De tål att skrattas åt. De tål att viskas eller skrikas ut! De är inte knussliga eller svårflirtade. Inte det minsta snobbiga. De fastnar på pränt och de sätter sig i minnen.

Jag fick morfars reservoarpenna, en Parker från 1937. Jag tänkte att jag skulle skriva ner allting med den istället för på ett tangentbord. Det blev inte av, den gick sönder. Det finns en uppenbar risk att det inte hade blivit av oavsett. Det är en särskild känsla att skriva med sådan penna och det ser så personligt ut men innehållet i texten, slutresultatet, blir absolut detsamma oavsett.

Jag kom en dag för länge sedan hem med en gren i fickan. Jag tog av mig skorna och lade grenen på hyllan. Dröjde kvar lite och tittade på den. Nästa dag då jag såg den igen stannade jag till och tog upp den. Jag ska fylla den med bläck! Jag behöver nog bara spetsa den och doppa i bläck. Den kommer att skriva en bok av sig själv!

Jag står vid pappas bokhylla, nu ska den bort. Först måste böckerna ut. De olästa böckerna. De som stått där och sett ut som om de följt med hyllan vid köpet. Jag drar ut varje bok, en efter en. Öppnar, vänder den lite upp och ner och låter sidorna fladdra över mitt finger. Ljumma vindar av instängda dofter från otaliga nedtecknade människoöden nuddar mig  lätt. Jag letar. Letar efter den där lilla lappen eller det stora hopvikta papperet med de många anteckningarna som pappa gjort men aldrig visat. De som berättar vad han tänkte, hur han tänkte. Vem han var.

Varje bok. Ingenting fladdrar ner på golvet som kunde få mig att hålla andan en sekund.

Jag hade under lång tid svårt att förlika mig med att jag inte hörde vad han sa! Antingen sa han:

- Tack för allt du har varit här!

Eller också:

- Kan jag få ett glas vatten?

Något av det var det. Att inte få veta vilket! Att aldrig få veta!

Jag tar fram pinnen igen och en kniv, börjar försiktigt tälja och vässa den. Den ligger fint i handen. Den doftar gott också! Det är en enepinne. Den ligger i min hand av en orsak. Den har sökt sig dit med pappas hjälp. Pappa har lagt den i min hand. Nu vill han att jag skriver.

Inte långt efter begravningen köpte vi en liten växt i plastkruka och planterade på pappas grav. Utan att riktigt ha tänkt på det insåg vi plötsligt att den vuxit sig flera huvud högre än oss alla och att den behövde klippas. Inte bara på höjden utan även åt graven intill. Dess rötter syntes också breda ut sig åt alla håll. Jag tog med både stege, spade, såg, sekatör och häcksax. Det blev fint. Lika ståtlig men nyklippt. Av allt det jag fick bära bort och kasta hade jag lagt en, bara en pinne i min ficka. Det kunde inte vara på annat sätt än att om jag vässar och fyller den med bläck så kommer pappa att tala. Han kommer att skriva sin historia. Jag behöver bara hålla den framför mig och förse den med papper. Den har vuxit sig ner i jorden och upp mot himmelen och ligger nu skönt i min hand. Nu kommer han att berätta.

Det tog mig ännu längre tid att inse att det inte gjorde något om jag inte hörde vad han sa den där gången. Att just det inte spelar någon roll. Jag vet att jag hörde honom säga att han ville ha vatten, flera gånger. Jag gav honom glas med vatten. Det andra sa han mig också. Så tydligt. Jag vet bara inte om det var just den där sista gången. Det kvittar.

Ord kan sägas utan ord.

Jag har också insett att han inte kommer att skriva någon bok. Det enda jag såg honom skriva var namnen i hotelliggaren och kryssen på tipskupongen. Vi kände redan varandra. På vårt vis. Man kan känna människor på olika sätt, ha olika relationer med olika människor.

På väggen i köket hos pappa hänger två affischer intill varandra. De är i A3- format och den översta föreställer Humpfrey Bogart, skådespelaren, och den andra visar mig längst fram på en bandaffisch med ett band han aldrig hört spela. Jag rynkar pannan en aning med tanke på kombinationen men, på något sätt är det ändå rätt coolt att hänga där bredvid Humpfrey.

Pappa sa mig det viktigaste. Fast han sa det aldrig med orden som är avsedda för det. Han gav mig kärlek och sa att han älskade mig, på sitt sätt. Utan ord. Varför fråga efter mer? Varför leta i oändlighet efter det man redan fått, man vet kanske bara inte hur man kan se det?

Om jag letar efter något pappa aldrig skulle ha skrivit, är det troligtvis mig själv jag letar efter.

Jag har drösat nedskrivna papper omkring mig. Mina barn kommer att få motsatt problem, att inte orka med att läsa allt. Att det ändå kvittar eftersom de känner mig genom vem jag varit tillsammans med dem och inte genom vad jag skrivit ner på papper med bläck eller på tangentbord.

Bara att elda upp alltihop.

Vad mer behöver sägas?

Egentligen.

Period.

     ....mer än att skriva vidare, om inte för annat så för att orden gillar att umgås med varandra…..

Det är fint att gå i kyrkan! Man måste inte gå i kyrkan, man får lov att sitta ner. Utom under Gudstjänst, då kan man behöva resa sig upp lite nu och då. Gud kunde kanske tro man somnat annars. Det är bra med lite riktig gammeldags motion!

I övrigt kan man få lov att bara sitta där i det stora lugnet. Alldeles själv, om man så vill. Tänka och betrakta, begrunda och beundra. Allt det vackra! Livet… Kärleken….. barnen! Nuet… Evigheten….förgängligheten.

Man tittar upp mot de vackra fönstren och ser ljuset och färgerna! Strax vänder de tillbaka med blicken och kanske ser man långt in i sig själv. Man kan också se rakt genom de tjocka vitkalkade väggarna och mycket långt bortom! Andligheten får inte helt och hållet plats då den är större än kyrkorummet.

248 står det på tavlan. Vi sjunger psalmen "Tryggare kan ingen vara". De flesta av oss i denna vuxna lilla barnaskara mumlar fram sången som hade vi stora skägg för munnen allesammans! Prästen sjunger starkt och sällsamt falskt. Det gör inget! Han är förlåten ty han veta icke vad han göra.

” – Herren sina trogna vårdar, uti Sions helga gårdar .….”

248 är receptet till fläskpannkaka: 2 ägg, 4dl mjöl, 8 dl mjölk. Barnen älskar det! Jag med. Man kan allt bli lite hungrig, så och i sällskap med den helige ande. Med knaperstekt bacon. Jag kan… nästan känna doften!

” ….och hans mål är blott det ena: barnets sanna väl allena. ”

248 är också den lilla himlakroppen Plutos omloppstid för sitt varv kring solen. Tvåhundrafyrtioåtta år! Där går tiden långsamt! Den står ju nästan stilla! Sedan jag stod på barnsben har den alltså bara gjort ett så litet skutt på himlavalvet att den inte ens hunnit ta sig igenom en årstid! Medan tiden på Jorden rusar fram- vi har nu redan hunnit fram till femte versen! Pluto har heller inte blivit mer än……nu ska vi se….. 8 år äldre sedan Jesu dagar!

” – Ingen nöd och ingen lycka, skall utur hans hand dem rycka…..”

En gång, under mitt sista tonår fann jag sådan sanning som att Svenska Kyrkan ägde aktier i ett stort svenskt industriföretag som tillverkade krigsmaterial allenast. Denne tonåring uppfylldes av sådant allvar att han genast gick ur kyrkan. Han ville varken gå eller sitta där överhuvudtaget och gjorde så icke heller förrän det var dags för bröllop. Världen är komplicerad men kärleken är enkel, när den är sann. Svårt blir det när den ska stötas och blötas i vardagsvärlden men tro på den vill jag. Under våren och vidare genom årstiderna, av vilka årsringar de bära månde. I evighet, Amen.

Blå sitter i Teve-soffan, vill inte bli störd. Röd diskar, lite försiktigt i den öppna planlösningen. Blå ser Nyheterna! Det är viktigt, över Röds förstånd. Barnen har sagt godnatt till Blå i soffan. Röd nattar dem i sina sängar. Pratar lite och myser med dem. Tröstar, sitter en stund. Blå vet nu vad som hänt i världen. Åtminstone det som sagts på Nyheterna. Blå tänker inte på något när Röd frågar. Röd vill gärna prata! Blå vill göra roliga saker. Röd söker det intima, närheten. Blå vill bara knulla. Sen är det tyst. Röds ljus blinkar, Blå ser det inte. Blå vänder sig nöjd, eller inte. Ingen vet. Röd tittar i taket, undrar. Frågorna trängs och studsar mot de vita plankorna, letar sig så småningom in i de smala springorna. Där samlas dom. Tynar bort utan svar.

"You bore me out! " Säger Blå, när Röd vill prata. Röd har något att säga! Men det går ju inte. Blå vill inte höra det. Blå läser dagstidningen. Röd lämnar barnen på dagis. Röd bör vänta med att säga något tills Blå läst färdigt. Blå gör något viktigt, på samma sätt som familjen Blå gjort i generationer. Blå bör inte bli störd. Röd funderar: Om jag skriver en insändare i dagbladet...då kommer Blå att läsa det..ta det på allvar och lyssna! Inte bara avfärda direkt. Blå läser alltid allt, som står i tidningen. Röd lämnar, dammsuger. Röd vill försöka väcka liv i förhållandet. I bilen på väg hem, ett bra tillfälle! Röd pratar sitt hjärtas mening, Röd vill något! Röd vill hitta en väg tillbaka tillsammans med Blå. Röd och Blå för alltid! Röd känner värme och glädje! Röd pratar...

- Här börjar bli kvalmigt, säger blå vid ratten. Röd slocknar.

Röd tänker ut en resa. De ska göra något som blå tycker om i en stad i ett annat land! Blå vill inte. Blå tycker det är fel land. Finns många andra länder blå hellre reser till. Blå lämnar det så. Röd blir förtvivlad, ställer Blå mot väggen;

-Vad vill du egentligen? Vill du något alls med mig?

Blå är tyst

- Jag är ju kvar, säger Blå sedan. Blå säger inte mer.

Åter kväll. Blå läser de andra tidningarna. Och, sin bok! Blå smaskar en aning när Blå äter sin medhavda matsäck i sängen. Det gör inget. Blå snarkar i alla fall inte! Blå sover så lugnt och ljudlöst. Det är Röd som snarkar. Och det rejält. Inte så konstigt för Röd är ju trots allt man och det är mycket vanligare att män snarkar än att kvinnor gör det.